Artikelindex
10 dramatiska dagar med Jacinta
-Vi behöver el och vatten
-Skoluniformen är gul och blå
-Hirsen tog slut igår...
-Alla vandrar iväg till frisören
-Hurra, vi får gå i high school!
-Helt slut efter semestern
Alla sidor

Lördag
Nu ringer äntligen damen med bönorna, när Jacinta redan har gett upp. Matförråden börjar sina. Hirsen är för dyr, och majsen har gått upp i pris på grund av torkan. Jacinta betalar nu 2 100 shilling (200 kronor) för 90 kg majs – det räcker i två dagar, ”förr gnällde jag när priset gick upp till tusen shilling, hur ska detta sluta!”
Nu ska hon få 900 kilo mungobönor för 50 000 shilling (5 000 svenska kronor).
-Ta tillbaka bönorna! ropar Jacinta ilsket till kvinnorna som kommer i bil med bönorna. De vill nämligen ha betalt för frakten.
Efter en del palaver avgår Jacinta med segern, hon slipper frakten.
-Man måste vara tuff. Jag skulle helst be dem flyga och fara, men vi behöver bönorna.

Bönorna stuvas in i förrådshuset. Mungobönorna kommer att kokas ihop med majs till lunch och middag för barnen. Bönor och majs, eller majsgröten ugali och bönor är den vanligaste maten som barnen får. Det är kruttorrt i markerna och all växtlighet är gulaktig, barnhemmets fruktträd bär ingen frukt och där finns inga grönsaker.
Hirsen tog slut i går, och nu behövs ett annat alternativ till majs. Jacinta och Sammy ger sig iväg till Kampi ya Motos centrum, tre kilometer bort för att försöka få ta på sädesslaget sorghum (som vi här ser som fågelfrön).
-Det tål torkan bäst. Och det är näringsrikt, säger Jacinta.
Väl hemma berättar hon glatt om utflykten:
-Jag är redan skyldig affärsmannen pengar, men jag lyckades ändå få det fruktansvärt billigt!
Morris mal sedan sorghum och majs i byns lilla kvarn till ett mjöl som ska bli till förmiddagens välling.

Administratören Leonard kommer förbi, Jacinta och Sabine talar med honom i flera timmar och planerar framtiden. En av de allvarligaste punkterna är att rektorn har sagt upp sig, han blir svår att ersätta, men Leonard tror att han har ett bra namn.
En flicka kommer förbi och talar blygt med Jacinta. Hon bor i byn och kan inte gå i skola eftersom hon inte har råd med skoluniformen, som är ett krav. Jacinta lovar att barnhemmet ska betala hennes skoluniform.


Bland alla barnen utmärker sig en grupp som rör sig oroligt och kastar blickar på Jacinta titt som tätt: det är fem barn i 14-15-årsåldern som gått ut 8:an. De hoppas på att få börja high school, men har inte fått några löften av Jacinta. Hon är själv tveksam till om hon har råd att skicka dem alla fem, men anser att det är nödvändigt:
-Ingen i Kenya har någon framtid utan high school, då får de endera gå på gatan eller bli pigor, fnyser hon.

På kvällen sjunger barnen och uppträder; de äldre pojkarna rappar fram och dansar till egna låtar utan musik – en låt sjunger de till Jacintas ära. Stämningen och jublet är högt bland de hundratal barnen, personalen och volontärerna.