Artikelindex
10 dramatiska dagar med Jacinta
-Vi behöver el och vatten
-Skoluniformen är gul och blå
-Hirsen tog slut igår...
-Alla vandrar iväg till frisören
-Hurra, vi får gå i high school!
-Helt slut efter semestern
Alla sidor

Fredag
Sammy och Steve Nash, en ung man som tidigare bott på barnhemmet och som Jacinta fortfarande stödjer, dyker upp tidigt på morgonen. Jacinta ger dem pengar för att åka till Nakuru och bland annat köpa tyg till skoluniformer.
Efter ett tag står som vanligt några av barnen i dörren till Jacintas hus. De vill bli omplåstrade, många har skavsår eftersom de har begagnade skor som inte riktigt passar, andra har sår som blivit infekterade, en åttaåring har en vagel i ögat.

En av barnhemmets två kor har fått en kalv på morgonen, kalven reser sig på skakiga ben. Bakom den lilla kohagen visar Jacinta på ett bygge som påbörjats, en plattform i trä med ett hål där gödseln ska samlas och tas tillvara som biogas.
Sabine åker till Nakuru för att göra ett hembesök, någon har slagit larm om ett barn som far illa och Sabine ska undersöka om han ska få komma till barnhemmet.

-Det finns egentligen ingen plats här, men det finns alltid utrymme i hjärtat, det ordnar sig på något sätt, säger Jacinta.
På barnhemmet finns två sovsalar med rader av sängar, tätt intill varandra. Det är meningen att alla barn ska ha sin egen säng med madrass och en plåtlåda där de förvarar sina saker. Men sovsalarna är ibland överfulla, extra sängar har ställts in och några av de mindre får ibland sova i samma säng. Det är speciellt trångt i pojkarnas hus – ett nytt större  hus håller på att byggas, men just nu står det som ett skelett mitt på tomten i väntan på att man ska få råd med mer byggmaterial.

Klockan 8 är det dags för flaggparaden, som hålls varje fredag och måndag morgon i alla skolor i Kenya. Flaggan hissas, nationalsången sjungs – och 300 barn står prydligt uppställda i rader, klädda i gul och blå skoluniform: de svenska färgerna, som en hyllning till att verksamheten till stor del bekostas med medel från faddrar i Sverige.
I skolan talar de större barnen bara engelska, men här finns barn från runt 20 stammar, alla med olika språk.
-Att det är så blandat var nog en av anledningarna till att vi trots allt överlevde oroligheterna ifjol, säger Jacinta och ryser vid minnet av när husen runt om brann, folk dödades och barnhemmet var hotat och fullt av flyktingar. Vuxna och barn hade mardrömmar långt efteråt, också Jacinta som fanns på daghemmet vid den tidpunkten – hon fick hjälp till kristerapi av sin arbetsplats på Dalens sjukhus i Stockholm.

Efter paraden, med marsch, sång och tal, samlas barnen i två klassrum och sjunger.

Klockan tio är det så dags för hirsvälling. Personalen är inte fulltalig, eftersom Margreth tagit matatun in till Nakuru med två barn, den ena med en tand som gått av och värker, och den andra med ett svullet finger som kräver penicillin.
Jacinta rycker in och serverar välling till barnen som köar. Matsalen fylls av prat och skratt, och när barnen druckit ur går de ut och diskar noggrant sin egen mugg på baksidan av matsalen.
Kocken Morris rör i den jättestora grytan med majsgröt som puttrar över öppen eld i matsalens kök. Han tar stora tag, det är tungt: Ugalin ska serveras tillsammans med bönor till lunch.
Så dags börjar hettan ta över morgonens svala luft, och Morris svettas rejält av det tunga jobbet, men han ler ändå brett.
Han har fru och tre barn – men de bor så långt bort att han bara kan träffa dem under barnens lov, tre gånger om året.

Efter lunch har Jacinta ett möte med Kampi ya Motos kvinnliga präst, det rör en scoutbrigad, något kvinnomöte och så talar de allmänt om barnhemmet.
Senare på kvällen kommer Sabine tillbaka efter sitt hembesök. Den här gången sa hon nej till ytterligare barn – pojken hade det bra hos sin mormor.