Artikelindex
10 dramatiska dagar med Jacinta
-Vi behöver el och vatten
-Skoluniformen är gul och blå
-Hirsen tog slut igår...
-Alla vandrar iväg till frisören
-Hurra, vi får gå i high school!
-Helt slut efter semestern
Alla sidor

 
Torsdag

En taxi hämtar Jacinta tillsammans med arbetsledare Sammy och hemmets socialarbetare Maraggie. Resan går till radiostationen Santi ya Mwanchi (Folkets röst), med en lyssnarskara på tre miljoner.
Programledaren har varit på studiebesök på barnhemmet och ägnar nu förmiddagens talkshow åt ett samtal med Jacinta, Sammy och Maraggie, varvat med afrikansk musik. De berättar om bristen på el och vatten, om hur de höga priserna gör det allt svårare att skaffa mat, om bristen på kläder och pengar till skoluniformer.
-Jag hoppas att folk lyssnar så att vi kan få mer stöd, säger Jacinta. Och att det kan sätta tryck på regeringen så att vi får el och vatten!
Hon berättar också för lyssnarna om ljuspunkter, som om Maria, som har högsta betyg och nu ska till high school (motsvarande gymnasium)  bara det går att finansiera.
Programledaren undrar vad de gör när barnen är olydiga.
-Vi slår dem aldrig, vi pratar med dem, kungör Sammy stolt. Jacinta har infört svenska regler, aga är inte tillåtet.

Efter intervjun strålar Jacinta samman med skånska Sabine, som återkommande vistas på barnhemmet och hjälper Jacinta i arbetet.
Tillsammans ska de gå igenom en reklam-cd som en kille i Nakuru spelade in förra veckan på barnhemmet. Den ska visas för faddrarna i Sverige.
En av Jacintas otaliga kusiner ringer, han håller på att ordna så att Jacinta ska få träffa Nakurus riksdagsman och minister, för att göra honom uppmärksam på barnhemmets behov.
Under lunchen träffar Jacinta presstalesmannen för att försöka få en tid med ministern, men hon får inga besked, ”det är så typiskt”, säger Jacinta.
Senare möter hon programledaren från radiostationen i stadens ständiga myller där tiggare och horder av envetna gatuförsäljare blandas med ytterst välklädda affärsmän och -kvinnor.
Han har med sig uppgifter om en bra skola, den som han själv gick i. Det är nämligen dags för fem av barnhemsbarnen att gå vidare till high school, gymnasiet.
Jacinta är orolig, skolavgifterna är höga.
-Jag får försöka gråta mig till en reducerad avgift, säger hon strongt.
Radiokillen lovar att följa henne till skolan på måndag.
På ett fik i Nakuru träffar Jacinta Grace, en parant kvinna som är medlem i Rotary och som sitter i barnhemmets styrelse. Efter kindpussarna berättar Grace att en medlem i Rotary dött, Jacinta bestämmer att hon ska med och kondolera.
-Rotary beyder jättemycket för försörjningen av barnhemmet, jag vill visa min tacksamhet, säger Jacinta.

Jacinta tar matatun – en fullsmockad minibuss – tillbaka till barnhemmet i Kampi ya Moto. Dit är det tre mil från Nakuru, eller, som ”alla” säger – 60 shillings väg. Det är nämligen vad matatun kostar.
Nu har hon ett möte med barnhemmets och skolans administratör, Leonard. De står i eftermiddagens hetta intill de stora fotbollsplanerna framför skolan, just nu tomma, undervisning pågår i de tre skolbyggnaderna.
Leonard berättar om den senaste utvecklingen, liksom skolans rektor som de träffar inne på den lilla expeditionen i skolan. Jacinta suckar lite över att en del klasser har hela 36 elever, hon har egentligen satt en gräns vid 27 elever ”för att lärare och elev ska kunna ha bra kontakt med varandra”, förklarar hon.
Rektorn tycker ändå att man borde bygga ut klassrummen, det är inte alls ovanligt med jättelika klasser på runt 50 elever i Kenya – men Jacinta säger prompt nej. Då kommer inte undervisningen att fungera, menar hon.
Men någon direkt lösning finns inte, eleverna verkar bara bli fler och fler. Jacinta har svårt att säga nej, också till de som inte betalar för sig.

-Jag sa en gång till på skarpen till alla som inte betalar för sig. Men de hade inte råd, utan höll i stället barnen hemma. Och utan utbildning kommer de ingenstans, så vad ska man göra? säger Jacinta och slår ut med händerna i en uppgiven gest.

Skolan ligger vid kanten av de sex hektar som utgör Jacintas tomt – eller, rättare sagt, barnhemmets. Jacinta har nämligen skänkt marken till barnhemmet, som är en stiftelse, med styrelse, revisor, administratör och allt vad som hör till.

När mörket faller vid sjutiden är Jacinta helt slut och somnar nästan när hon äter sin middag, grönsaksröra med ris.