Välkommen till Phyllis Memorial Childrens Home

Följ med vårdbiträdet Jacinta Njoroge-Lahti på en av hennes "semesterresor" till det barnhem hon grundat i Kampi ya Moto, Phyllis Wambui Memorial Childrens Home.
Journalisten Lalla Lindström och fotografen Eva Wernlid rapporterar från tio hektiska dagar - Jacintas tempo är långt ifrån semesterlikt...

Onsdag
Jacinta Njoroge stiger upp med solen vid halv sju, innan dess är det för mörkt eftersom barnhemmet fortfarande saknar el, trots att ledningarna går strax utanför husen. Hon lagar tidig frukost på gasspisen i sitt eget hus. Just nu är huset fullt med unga volontärer – Jacinta själv sover på soffan i sitt kombinerade kök och vardagsrum.
Jacinta åker tidigt in till stan, Nakuru. Hon följer Martha till sjukhuset. Martha är nio år, hon har blivit våldtagen av sin pappa och ska udnersökas. Modern är död och mormodern kom för några dagar sedan med Martha till barnhemmet och bad om stöd och skydd för barnbarnet.
-Vi har egentligen inte plats, men skulle jag lämna tillbaka flickan till den mannen? säger Jacinta medan Martha klädd i finaste solgula klänningen trycker sig intill henne. Marthas pappa sitter nu i häktet i väntan på rättegång.
Sammy, som är barnhemmets arbetsledare och tillsynsman, är samtidigt på jakt i Nakuru efter Marthas födselhandlingar. De behövs för att chief och byhövding ska skriva under så att det finns svart på vitt att Martha nu är ett av barnhemsbarnen.
Väntetiden är lång, men så småningom blir Martha undersökt.

Med Martha har nu barnhemmet 72 barn – men där bor också ett fyrtiotal internatbarn som åker hem under loven. Många barn utifrån går också i skolan – totalt har skolan närmare 300 elever.
Efter läkarbesöket köper Jacinta  mat och grönsaker på marknaden och åtskilliga liter med dricksvatten till de svenskar som finns på barnhemmet. Personalen och barnen däremot dricker kokat regnvatten – ännu har barnhemmet inte fått rinnande vatten, trots många löften.
Väl hemma på barnhemmet suckar Jacinta; hon hade beställt mungbönor. Men de har ännu inte levererats. Flera telefonsamtal ger ingen effekt.

På kvällen bjuder grannen in till festmåltid på en nynackad kyckling och ris. Liksom de flesta grannar är hon en släkting till Jacinta. Sonen i huset berättar att han – kanske – kan ordna så att det dras en vattenledning till barnhemmet från ett hus på andra sidan huvudvägen, någon kilometer bort.
-Det låter bra, men jag tror det först när jag ser det. Det var inte länge sen de hade dragit vatten ända fram till huset, men så kom oroligheterna och politiken emellan, suckar Jacinta.